Koffeinistmamman

Jag förstår att det inte är helt enkelt tema. Det där att en ibland är så trött på att vara ansvarsfull, vuxen och förståndig. Men jag känner så en hel del, att ibland skulle jag behöva få låtsas att jag är 20 år igen utan ansvar för andra människor. Det har varit och är fortfarande rätt tufft här hemma eftersom min make checkade ut från allt vad ansvar heter och istället bara gjorde det jag sa åt honom. Jag uttryckte det som att jag kände mig som ensamstående tvåbarnsmor med ett väldigt hjälpsamt storasyskon. Tillslut fick jag med honom till familjerådgivningen, något som trots allt har hjälpt delvis. Att jag fortfarande känner mig skeptisk beror nog mest på att det tog tre år att sabotera allt, så det lär behövas tid för att fixa det igen. Men tid har vi ju som det ser ut, det gäller bara att kämpa på. Familjerådgivaren tyckte dock att vi skulle försöka göra fler saker utan barn. Lättare sagt än gjort när en knappt har några barnvakter direkt, men vi jobbar på det. Jag jobbar också på att låta maken ta över ansvaret för saker och han på att ta ansvaret, men tyvärr går det väldigt upp och ner det där. Det kan fungera jättebra i två veckor, men sen är det som att han glömmer bort det och släpper allt varpå jag blir förbannad och så börjar det om igen. Inte så konstruktivt i längden, men tillräckligt för att få mig att hoppas på att det ska bli bättre. Tiden får väl utvisa hur det blir. Men tillbaka till början. Just nu känner jag ett oändligt behov av att få släppa loss och vara lite sorglös så måste nog försöka fixa det. En dag när jag har lite ork.