Avbruten skogspromenad
Idag har varit en riktig skitdag. Förmiddagen var väl ok, vi tog det lugnt här hemma med planen att efter lunch skulle vi ta med kompisarnas dotter A på vagnspromenad så att både hon och Marodören kunde sova en stund, vi fick lite motion och kanske även lite blåbär med oss hem. Elljusspåret här i närheten är riktigt bra att gå med barnvagn och det är tjockt med blåbärsris längs med det så vi hoppades kunna få med oss nog för en paj iaf. Det blev inte riktigt så. Vi hämtade visserligen barnet och gick mot skogen. Problemet var bara att jag fick mens igår. I takt med att vi promenerade satte mensvärken in och tillslut hade jag så ont att jag fick profylaxandas igenom smärtan för att inte kräkas av den. Det var bara att vända vagnarna och bege oss mot vårt hem. Väl hemma på gården fick maken stanna kvar ute med barnen, Marodören lekandes och A sovandes i sin vagn medan jag gick in på toa. Jag satt där ganska länge och sen la jag mig på sängen och försökte slappna av för att få det att släppa. Efter en liten stund kom Marodören upp för att prova att kissa och sen gick jag ner och pratade med J lite. Resultatet blev att han fick gå själv för att lämna tillbaka A men såklart ville ju Marodören följa med, så det fick han ju. Själv gick jag upp och la mig på sängen igen. Efter en stund började den värsta smärtan att släppa och istället blev jag så fruktansvärt trött så när J och Marodören kom hem hade jag nästan slumrat till. Sen blev det att jag fick ligga med varmvattenflaska och vetekudde ett tag för att försöka så det att släppa. Nu är det mycket bättre, men jag är öm i hela buken och mår inte helt hundra.
Jag har alltid haft jobbiga mensvärken som har gått ner i benen och gjort att jag har både kräkts och svimmat. Jag har missat mer än en skoldag pga mens och även varit tvungen att sjukskriva mig. De senaste åren har varit dock varit rätt ok, dels tack vare att jag har ätit blödningshämmande medicin men även pga andra anledningar. Den här månaden var det en längre cykel, 36 dagar, och de månaderna brukar kunna bli lite tuffare men så här tufft var det länge sedan det var. Det är så att jag på riktigt funderar på om det är något tokigt, typ om jag skulle kunna tänkas ha endometrios. Samtidigt så verkar de berättelser en hör om endo innebära betydligt värre problem än vad jag har, så det känns nästan lite löjligt att fundera på saken, så illa är det ju ändå inte. Jag brukar ju numera kunna fungera nästan normalt utom första dagen, så jag ska väl egentligen inte klaga.
Samtidigt. Om män hade ett fysiskt tillstånd som innebar att de blev hindrade i sin vardag en gång i månaden så hade det inte setts som något att stå ut med. Forskningen och samhället skulle minsann lägga krut på att dels lindra besvären men även att anpassa samhället efter att människor inte har full funktion hela månaden. Bara för att det är kvinnoproblem så är det förbjudet att klaga, ha nedsatt funktion eller på andra sätt bli påverkad eftersom "det är så naturligt och bara att bita ihop. Nästan alla har ju lite ont vid mens". Skillnaden är kanske att de flesta 14-åringar inte får gå och lära sig profylaxandning för att kunna hantera mensvärken. Japp, där vaknade feministkoffeinisten till liv en stund. Men jag tycker det är så jäkla dåligt samhällssystem som innebär att alla problem som enbart kvinnor drabbas av är något som inte ska bry om utan bara bita ihop om medan manliga problem minsann ska forskas på. Men jag ska spara den ilskan tillsätt bättre tillfälle, när jag inte kan skyllas för att bara vara ett mensmonster. För alla vet ju att det en kvinna säger när hon har mens inte räknas på riktigt eftersom det tydligen bara är hormonerna som talar då. Eller nåt. Oavsett om hon har samma åsikt resten av månaden eller inte. Då är det väl bara PMS eller nåt.
Nej, jag ger upp. Jag lyckas inte bryta min irritationskavalkad så jag får och sover istället...
